Demokratins problem kan inte skyllas på sociala medier
Denna text infördes först som en debattreplik i Svenska Dagbladet.
Repliken kan läsas här!
Hotar sociala medier demokratin som Ann-Marie Åsheden skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 19 januari 2019?
För inte så länge sedan ansågs Internet utgöra en viktig del i demokratins framtid. Tillgången på information, och därigenom kunskap, kunde tillgängliggöras och spridas till människor oavsett var de befann sig eller när de vill ta del av detta. Internet skulle ge mer upplysta medborgare och öka demokratins legitimitet.
Då handlade det om att tillgängliggöra sådan information som redan fanns, en modern typ av envägskommunikation. Få såg nog framför sig hur människor på global basis skulle kunna prata med varandra och dela med sig av information.
Sen kom de smarta telefonerna och därefter de sociala medieplattformarna, vilket ställde allt på ända. När den knutna näven i fickan byttes ut mot några snabba knapptryck på telefonen för att skapa en kommentar eller inlägg i sociala medier så ökade det politiska engagemanget men kanske inte på det sätt många hade hoppats på. För visst råder det ett hårt debattklimat i dessa kanaler, men vad är det vi jämför med? En tid när den politiska debatten enbart pågick på ledarsidor och i de etablerade partierna och där alla övriga medborgare i stor sett var hänvisade till insändarsidorna?
Sociala medier skapar, på samma sätt som vid alla större teknikskiften, såväl önskvärda som mindre önskvärda beteenden vilket ofta leder till höjda röster om begräsningar och förbud. Att sociala medier används för påverkanskampanjer är nog ställt utom alla tvivel. Men löser man detta genom att förbjuda plattformarna? Att bestämma vad som får sägas och av vem är att ge sig in på ett sluttande plan, för hur bra än granskarna är måste man ställa sig frågan vem är det som ska granska granskarna, och så vidare. Granskningen kan lätt gå överstyr vilket i en förlängning leder till censur. Och det vore mycket värre för demokratin om medborgarna med "fel" åsikter väljer att ta sina diskussioner in i dolda nätverk.
Om stater som Ryssland försöker påverka val, oavsett det är genom att knacka dörr eller via cyberrymden, så måste detta hanteras. Detsamma gäller naturligtvis om någon sprider information som i enlighet med lagstiftningen inte är tillåten.
Problemet med Ann-Marie Åshedens resonemang är att hennes utgångspunkt är ett ovanifrån-perspektiv medan det "problematiska" engagemanget på sociala medier sker bland gräsrötterna. Visst kan man hävda att demokratin i många stycken är sargad och där ett polariserat samtalsklimat fyllt med tveksamma sanningar inte hjälper till. Brexit, Donald Trump och andra "oönskade" valresultat kan dock inte skyllas på sociala medier. Skjut inte på budbäraren, utan fokusera hellre på bristerna i det politiska systemet.
Demokratins eventuella problem kan inte skyllas på sociala medier, de har bara visat att kejsaren ibland inte har några kläder. Visst sprids det rena lögner, men det har det alltid gjorts, skillnaden är det går oändligt mycket snabbare än någonsin tidigare. Detsamma gäller naturligtvis även om man sprider sanningar.
De digitala kanalerna är ännu i sin linda. Att vi gått ifrån delande av bilder på katter till politiska åsikter måste ändå ses som ett steg framåt ur ett demokratiperspektiv. Utvecklingen pågår ständigt och de snabba kommentarerna på Twitter har nu fått sällskap av timmeslånga YouTube-föreläsningar av personer som den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson och svenske Henrik Jönsson. Att narrativet blir bredare och att åsikter som kanske inte gillas av alla synliggörs kan inte besvaras av etablissemanget med lagstiftning. Då riskerar polariseringen att öka ännu mer.
Självklart ska gällande lagar även inkludera det som sker online och, som Ann-Marie Åsheden påpekar, bör en bättre förmåga att vara källkritisk eftersträvas. Men denna förmåga krävs oavsett det handlar om traditionella medier eller sociala medier.
Hur tänker du kring dessa frågor?
No Comments