Några tankar om: Politisk Disruption

…eller slutet på demokratin som vi känner den?

”The times they are a-changin’” skrev årets nobelpristagare i litteratur Bob Dylan redan 1963, en titel lika aktuell då som nu. För tiderna förändras onekligen just nu, kanske mer än någonsin. Och även om ”förändring är det enda konstanta” har nog förändringstakten aldrig varit högre än nu. Den pågående digitaliseringen har sett många områden bli utmanade av ”disruptiva innovationer”, då kanske främst inom affärslivet men det blir allt tydligare att även traditionella politiska strukturer och demokratin som helhet skakar i sina grundvalar av dessa krafter.

Vad innebär egentligen ”disruptiv innovation”?

Enligt den ursprungliga teorin som publicerades av Harward Business Review 1995 handlar det egentligen om hur nya företag kommer in och förändrar marknaden, där befintliga aktörer i slutänden kan få stora problem eller i extremfallen helt slås ut. Det är med andra ord en ekonomisk teori som, enligt min mening även, kan appliceras på den förändring vi ser på den politiska arenan.

Några defintioner av ”disruptiv innovation”:

Disruption: Beskriver processen när en mindre verksamhet med mindre resurser framgångsrikt kan utmana en etablerad verksamhet.

Enigt teorin kan ”disruptiv innovation” uppstå på två sätt:

1. När befintliga verksamheter i allt större utsträckning fokuserar på de mest krävande, men också de mest lönsamma, kunderna uppstår möjligheter för disruptiva verksamheter att äntra marknaden i ”low-end-segmentet” genom att erbjuda produkter som ”tillräckligt bra”.
2. Disruptiva verksamheter skapar helt nya marknader, dvs gör icke-konsumenter till konsumenter. Det innebär att disruptiva innovationer oftast anses vara undermåliga av befintliga kundgrupper, de är inte villiga att byta bara för att det är billigare. De väntar tills kvalitén blir bättre, och då tar man gärna det lägre priset och byter. På så vis driver disruption ner prisnivån.

Hur kan då detta appliceras på den politiska sfären?

Vi ser det egentligen överallt i västvärlden där det traditionella politiska systemet blir utmanat av i första hand populistiska partier och kandidater som erbjuder enkla lösningar på komplexa problem. Det kan, som här i Sverige, innebära att ett parti som under en längre period funnits i den politiska periferin successivt blir allt mer accepterade och tar plats i det politiska finrummet. Trots uppenbara fel och brister från ledande företrädare och nedåt växer de ändå i opinionen. Eller som i fallet Donald Trump som i ett befintligt system lyckats med bedriften att slå ut alla de förhandstippade favoriterna och nu bara är ett pinnhål från presidentposten, detta trots uppenbara lögner, skandaler och ett beteende som tidigare varit en garanti för att inte kunna nå Vita Huset.

Den första typen av disruption ovan kan likställas med att dessa politiska krafter genom enkla lösningar ofta utan någon som helst verklighetsförankring, som att bygga murar eller helt stoppa invandringen, lyckas med att initialt appellera på mindre grupper, dvs slå sig in i ”low end”-segmentet med ”enkla” lösningar. Genom en bredare rapportering, såväl i de traditionella som i mer ”vänligt” sinnade medier samt i de sociala kanalerna, skapas ökad acceptans och man börjar förflytta sig upp i värdekedjan.

I sin enklaste form kan man tänka sig att ju längre bort man befinner sig från maktens centrum (den politiska, ekonomiska och mediala) desto lättare är det att känna ett misstroende och en övertygelse om att ”makteliten” sitter i samma båt och ser om sina egna intressen först. Detta är en bra grogrund för den som ”förstår folket” och som hävdar att de står på deras sida gentemot etablissemanget. Och oavsett de uppenbara fel och brister de uppvisar så väljer många att hellre fria än fälla.

Digitaliseringen en förutsättning för ”Politisk Disruption”

Att känna misstro mot en centraliserad makt är inte något nytt beteende, det har nog varit desamma i de flesta samhällen, oavsett styrelseskick. Vad som är nytt är att digitaliseringen och demokratiseringen av information har gjort det möjligt att starta rörelser och få ett massivt stöd. När information och berättelser, skapade av vem som helst, har potentialen att nå ut till i stort sett alla människor i ett land, en kontinent eller globalt för den delen kan detta naturligtvis driva fram disruptiva rörelser.  Kom ihåg att i totalitära stater är makten över information och media en nyckel till maktutövandet. Genom de nya kanalerna kan politiker och politiska partier nå ut på ett helt nytt sätt, särskilt när Facebook, Twitter och andra sociala kanaler för många människor har blivit de primära nyhetskällorna. Det innebär att de traditionella medierna inte når som man gjorde tidigare, samtidigt som många människor tror att rapporteringen är vinklad och därför inte trovärdig. Det har med andra ord blivit en klyfta mellan de uppfattade maktstrukturerna och folket.

När de befintliga partierna insett att de på allvar utmanas av ”nya” motståndare har den initiala lösningen många gånger varit att försöka ignorera bort problemen. När det inte fungerat har man valt konfrontation vilket bara givit ännu mer legitimitet och därmed motsatt effekt.

På samma sätt som företag måste inse att de när som helst kan bli utmanade av helt nya aktörer måste det politiska etablissemanget inse att digitaliseringen skapar helt nya förutsättningar. Bara för att man driver ett bolag som funnits i över 100 år eller representerar ett parti som funnits lika länge innebär inte det att man per automatik alltid kommer finnas kvar. Nya tider kräver nya lösningar.

Enligt skaparna av den ekonomiska teorin finns det en rad missuppfattningar om hur ”disrutiv innovation” uppstår. Två är särskilt applicerbara på den politiska scenen:

• Disruption är en process, inget som händer över en natt. Detta är viktigt att förstå eftersom även om exempelvis Hillary Clinton vinner över Donald Trump i dag, kommer de disruptiva inslagen i hans kampanj plockas upp av någon annan som har lärt sig av hans många misstag. Teorin säger att de flesta disruptiva rörelser börjar i liten skala och växer, och de fokuserar såväl på affärsmodell som produkt.
• Disruptiva verksamheter bygger ofta affärsmodeller som skiljer sig från de etablerades. Eftersom de nya aktörerna inom ”politisk Disruption” utmanar den gällande ordningen och på ytan ses som ”outsiders” som vill förändra det politiska etablissemanget räcker det för många som bevis på deras politiska förmåga.

Varför är det viktigt att förstå ”Politisk Disruption”?

Å ena sidan är demokratiseringen av information en bra förändring för det demokratiska systemet. I teorin kan medborgare söka och hitta mycket mer information än någonsin tidigare för att på så sätt kunna ta bättre och mer balanserade beslut om vem eller vilka de ska rösta på. Men å andra sidan vet vi också att i en värld överbelastad av information kan korta filmsnuttar och 140 tecken på Twitter vara tillräcklig information för många att göra sina val.

Med en ökad digitalisering och demokratiseringen av information skulle man kunna hävda att möjligheten för verklig demokrati är runt hörnet. Men på samma gång, är det som Winston Churchill uttryckte det ”Demokrati är den värsta formen av regeringen, med undantag för alla andra.”

Kanske är ”Politisk Disruption” inte bara en utmaning av dagens politiska företrädare, utan på demokratin som vi känner den. Oavsett är det viktigt att lyfta upp dessa frågor innan det är för sent, eller vad tycker du?

/Mikael Zillén
Seniorkonsult & Digital Specialist
+46 762 13 00 40 | mikael.zillen (@) boxcomm.se
Connect on:  |